Marknadsundersökning 1: förbjudet fula dildos

Hoppsan. Det var inte meningen att skrämma
dig med de läskiga bilderna ovan.

Here we go.

Med en avklarad hemtenta och nyvunnen tid
över så satte jag mig nyligen ned och letade reda
på den där skumma sexleksakstungan som L
pratade om för ett tag sedan (den du kan se
ovanför här). Då det tog en stund att hitta den
så hann jag hitta diverse andra otroligt fula sexleksaker
på vägen och jag beslutade till slut att utnämna att ankan och
tungan ovan till de absolut fulaste. På det stora hela är
jag fortfarande i schock över hur obarmhärtigt fula dildos
folk skapar. Vad sägs om följand rekord i osmaklighet:

- majsdildo
- gurkdildo
- handdildo
- delfindildo
- penisformade dildos
- dildo i form av fuckyouformad hand
- läppsiftformade vibratordildos
- slutligen, alla superläskiga kanindildos

Det läskigaste var den nyfunna vetskapen om den
blotta existensen av häst-, lejon-, val- och hunddildos
som var menade att se ut exakt som de nämnda
djurens motsvarande.

Människor är så otroligt läskiga.

schlagerbögen i garderoben

Ibland får jag ett sådant sug att gå till Gossip
och lyssna på schlager en hel kväll. Det är lite
som med rockabilly, folk, eller metal. Inte helt
rumsrent att tycka om. Så, precis som med
all annan icke rumsren musik jag lyssnar
på så bejakar jag det inte. Spelar inte just de
skivorna om jag inte är ensam hemma och
slipper stå för dem. Men, om alla jobbiga
kidz på spårvagnarna som spelar musik högt
ur mobiltelefonen faktiskt spelade all sorts
musik? Tänk man får höra vad den där snubben
i pösiga hiphopkläder annars bara spelar och
bejakar själv hemma.

Då kommer musikrevolutionen och alla
små schlagerbögar likt mig får äntligen
komma ut ur garderoben. Det finns så
många normer som hänger ihop.

När familjen börjar fråga om barnbarn

Om några veckor kanske jag syns på bild, eller med
namn, i en tidning som både familjen och deras vänner
riskerar se mig i. Detta i ett sammanhang som avslöjar
mig som ickehetero, i allafall i deras ögon. Det kändes
nervös först men så kom jag till slut fram till att det är mer
läskigt att folk i just det här kvarteret vet. Snarare är
jag nyfiken, på om någon kan ha missat, på att det skulle
kunna bli en intro för frågor ifrån de som inte vågat fråga.

Ett "jag såg dig i tidningen" är lite lättare
än "är du flata?", inbillar jag mig iallafall.

Min mor har vetat ett tag. Hur länge vet jag inte då
det troligtvis var min syster som outade mig. I julas
talade vi för första gången om det rakt ut, typ så här.
Nu när vi talade lite längre i telefon för första gången
på ett tag så frågade hon helt plötsligt hur det var
med mig och "den där tjejen" som jag nämnde den
gången, i väntan på tomtegröten. Hon sa det inte på
det där oroade "kommer jag att få några barnbarn
eller ej"-sättet. Inte alls. Bara enkelt. Okomplicerat,
nästan så som hon skulle kunna gjort om någon i
hennes ögon bara var en vän.

Och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Försök
att förklara relationsetiketter kändes för utmanande
och det fanns heller inga relationsformsförklaringar att
ge mor. Det är så lite jag vet, och så lite som är uttalat,
om känslor och om form. Till slut nöjde sig mor med att
fråga om hur jag känner rent emotionellt för A.

Först då insåg jag att det faktiskt helt plötsligt passerat
nära fyra månader sedan den där första kvällen A sov
här. Att det inte är på distans sådär som jag är van, utan
bara en mil bort med rum för spontan närhet. Att hon
vet att hon får ringa sent, och gör det, trots mina bristfälliga
ord då. Och hur jag vaknar till ibland på nätterna av att hon
kryper närmre än hudnära. Hur trygg jag är då fastän jag för
några år sedan hade tyckt att det hade varit lite läskigt, att
sova så nära. Att jag är lika förälskad nu som vid nyår, eller
mer, eller på ett annat sätt.


Men allt det sade jag inte till mor.

Queernostalgi: barnprogram

Lilla nostalgilistan över (mer) queera barnprogram:

Trasdockorna
Mumin
Ika i Rutan

Men, hittar du något queert i det här
så blir jag mycket förvånad.

Queer beer

Titta! Första europeiska Queerölet
påstås det av vår vän internet.

Och jag tänker genast lagom onykterhet
och hångel. Och sommar kanske. Pride
kanske. Eller när som helst nästan.

Och att bara försvinna i närhet och
läppar. Ett just nu bortom tid och omvärld.

Snott...

...ifrån irl-dagboken:
__________

Är upplevelsen av ensamhet något alla går igenom?
Finns de som inte gör det och isåfall, är det för att de
liksom jag lyckades, i perioder, bli helt trygga med sig
själva. Content. Eller likt andra perioder, hela tiden
fantisera om dagarna som gått på insidan till att bli
ickegarderobsliv och närhet?

Är det vanligare att ensamhet nästan blivit endel av
en identitet om man vuxit upp in closet? Kanske
blir det lättare att hantera, än ensamhet där man inte
för sig själv kan skylla på sin sexualitet?

Jag ljög mycket då. När jag var yngre. För mig själv
och andra. Jag avskyr det nu och vill inte hamna i
situationer där jag känner mig pressad att ljuga, för
mig själv eller andra. Jag skulle kunna falla tillbaka
dit, till omdiktningarna av mina dagar, men vill inte
för att det känns brutalt fel. Eller för att jag är rädd
att det skulle kännas för tryggt kanske och för att jag
vågar utmaningar nu på ett annat sätt än då.

Om människan är ett gruppdjur borde ensamhet vara
en aktuell rädsla för alla utom uppdiktarna. Och kanske,
likt för mig, griper den tag då och då nu med. Inte dagligen,
men lurande i bakgrunden. Jag kan fortfarande fundera på
vad som skulle vara annorlunda än idag om jag tillhörde en
annan sexuell identitet. Något som föreföll mer normalt.

_____________

Man skall inte fundera på sådant här som vuxen egentligen
trots att man kanske borde låta det ta del ibland allt annat
man oroar sig för. Men människor tycks medvetet eller
omedvetet rädda för allt som kan sänka den sociala statusen.
Jag känner mig farligt ensamt attraherad av erkännandet
av känslor som dessa hos andra.

Det är delvis därför, på grund av synliggörandet
av just ensamhet som låten i förra inlägget får mig att gråta.

Det här är inte så sorgligt som det kanske låter,
det är tvärtom väldigt bra. Som vanligt är det
bristen på ord (oavsett om dessa finns på min
insida eller inte) som är det farliga.

Inte ett queersammanbrott

Jag har lyssnat om och om igen i veckor.
Legat på sängen och sett himlen. Pysslat
i köket. Råkat somna till i soffan. Den har
funnits så närvarande hela tiden.

När jag slutligen ser det här och lyssnar med både
öron, ord och ögon så kan jag inte låta bli att gråta.

Bara Bröst - nu i en tv nära dig!

Wehooa! På torsdag kan ni se ett inslag i tv3s
Insider om könsapartheid vad gäller klädregler.
Nätverket Bara Bröst kommer användas som
exempel på motstånd mot diskriminerande klädregler.

Klockan 22.00. Be there or I
will spank your remote!

Med normtitlar som skydd mot orden

För någon dag sedan fick jag höra att jag har dålig
social kompetens. I efterhand började det svida.

Jag lät det bita mig i benet. Att det dessutom var
en sådan där dag då man kände sig extra liten gjorde
att det blev än större. Lite ensammastivärldenkänslor,
som på högstadiet. Inte för att ensamheten nu är på riktigt.
Utan bara för att man ibland är så knyttliten och mest
behöver bli bekräftad med ord kanske, ifrån olika håll,
inte minst av sig själv.

Sedan landade jag i att det är okej. Dels för att jag fick
höra det av någon som också saknar samma skills. Skills
som ifrån början beter sig olika ifrån plats till plats. Och
dels för att jag vet om det och därför kan berätta för
andra om att jag behöver höra saker muntligt rätt ofta.

Det gör att jag inte riktigt tror mig behöva titlar
som tex kärlek, arg, vän eller pojkvän. Utan istället
beskrivningar av dem. Av känslor. Titlar kan sedan
förenkla eller försvåra beroende på situation men
det tycks som om hela samhället väljer titlar först
och sedan väljer att förklara den personliga tolkningen.

Men det är någonstans efter det som saker kan bli
knepigt. Att eftersöka ord ifrån andra på saker som
kan vara svåra ens för mig själv att definiera med
ord istället för begrepp.

Har jag närt en folkpartist vid min barm?

Attans. Jag tror jag har blivit folkpartist.


Nej. Det var en lögn. Gå inte och dö där i stugorna.
Så illa är det inte än och jag har inga planer på att
byta ifrån en sund regnbågslilagrön politisk inriktning till
en svennegråblå nyans.

Min biktning rör just det här med att fp vill ta bort
möjligheten att skippa obligatorisk skola med religion som
skäl och som jag efter att ha låtit det sjunka ändå tror att jag är
openminded för.

Tycker du annorlunda så ge mig något
att bita i (vem vet, kanske lär jag mig veta hut
och tar tillbaka de eventuella goda
orden om sverigedemo..förlåt folkpartiet).

This way könsapartheid, that way pride

När jag vaknade imorse bubblade hela magen
med sådant där mysigt förälskelsebubbel. Jag
vaknade långsamt och bara myste. Känslan
av att vilja berätta för hela världen.

Sedan blev jag så arg. Mindes med ens samtalet
där i vardagsrummet. Orden om rädsla för att
låta tecken på ickeheterosexualitet synas. På somliga
ställen mer än andra i Göteborg. Här i min förort. Hur
medveten jag är här, under spårvagnsfärderna hit på kvällen.

Vi är många som inte låter det styra oss. Man kan inte leva
sitt liv i rädsla. Men vi vet att riskerna finns. Att någon ser,
att någon med knytnävar och ord lever ut sitt hat och sin rädsla.

Pride kan bli så fånigt. Så mycket normer på fel plats.
Men jag behöver aldrig tänka: "risken finns, men det
är så värt det ändå". Åh, ge mig sommar och pride nu!

8 mars och heterosexualitetens död

Två saker måste tas itu med gällande
internationella kvinnodagen. Och det akutly.

Ett manifest:
1. Internationella kvinnodagen skall inte glorifiera
lesbisk kärlek framför exempelvis heterosexuell kärlek.
2. Internationella kvinnodagen skall inte vara en dag
enbart för klassiska vänsterfeminister och därför måste
slagorden som skriks under demostrationerna vara
inkluderande.

Ramsorna som brukar skrikas brukar vara mer inkluderande
och inte på samma sätt utesluta män och ickeröda. Varför
denna plötsliga tillbakagång till en mer snål feminism Göteborg?

Och yes babe, det är viktigt att ha med en analys av
heteronormativitet när man snackar feminism. Det blir
dock fel när en talesperson står och berättar för publiken
att det är skitviktigt att man som feminist även måste
försöka förstå hur svårt det kan vara att leva som flata.

Under större delen av kvällen förutsätts
sedan publiken bestå av främst flator.

Det finns dock något som har missats ibland alla
hardcorefeministflatgäng i Göteborg:
det är ibland väldigt lätt, internt, att vara feminist,
i en gruppgemenskap där alla är flator.

Det är inte alltid lika lätt att agera och leva feminism om
man är ihop med en snubbe, oavsett om denne är feministiskt
intresserad eller helt ointresserad. Man kan ibland, som ett flatpar,
slippa fundera på mycket, bara just för att man är två brudar som
har en relation. Och man kan glömma bort att se och ifrågasätta
interna normer och bara fokusera på yttre omständigheter.

Mer cred till brudar som har en relation med
en snubbe och ändå engagerar sig feministiskt.

Gruff gruff, jag är en man / flata

Vandrarhemsboende diskuteras som ett alternativ under

första idéspåningen om med vem och hur man egentligen

skall bo under sommarens pride.

Jag - Risken med att bo på vandrarhem under just pride är

ju visserligen att personalen kanske låter folk komma undan

med vad som helst. Du vet, korridorssupande precis hela

natten. Och det där med att de där grymma flatgangen alltid

måste röka precis överallt hela tiden.

Groove - Ja, flator är ju per definition otrevliga.

Och strax efteråt blir jag så väldigt glad åt att jag faktiskt

känner flator både inom och utanför grupperna som beskrivs

ovan som faktiskt är precis helt annorlunda. Som inte följer

mallen precis för hur otrevliga tonårssnubbar skall vara.

De otrevliga normativa tonårssnubbarna är liksom alltid

otrevliga, per definition, även om det råkar vara en flata

som är den otrevliga tonårssnubben.

Tito Beltran, Luuk och andra stjärnor

Först ett sms ifrån D.D på tébesök hos Hoelookingmans
operasnuskstjärna Tito Beltran. Men, vad gjorde hon där?

Senare dansar Luuk omkring ibland melodifestivalstjärnorna
och poängterar för en en av de yngre kvinnorna att
"du är bara en liten fjäril ju". Vi sätter kaffet i halsen
men är glada ändå, Groove och jag. Vi kan nämligen
strax konstatera att en av bakgrundsdansarna både är
rund och ser ut nästan precis som Daffyd, byns enda bög.

Allra sist ringer en helt annan stjärna ifrån en promenad
vid havet någonstans där stadsljuset inte döljer stjärnhimlen.
Och jag smälter igen. Som förut. Som mest hela tiden. Efter att
ha läst vad jag skrev den där gången höll hon om mig länge och
bad mig att sluta tro att det inte var besvarat. Väldigt få
definitionsord har använts sedan dess för att förklara. Inför
varandra. Inför andra. Men det gör inget och jag är förvånad
över hur bra många människor i närheten tar att de inte får
en färdig relationsdefinition. Heja världen!