Det här med lesbiskt

Jag skriver. Raderar. Upprepar proceduren flera gånger.

Försöker formulera mina egna tankar under långa promenader.
Det bekanta rullande ljudet närmar sig. Sedan glider spårvagn
på spårvagn förbi och människorna i dem ser ut som fångade
fiskar i de upplysta akvarierna. De ser inte mig där ute i
vintermörkret när de rullar vidare. Lite som med henne.

Jag sitter som i något upplyst rum och försöker urskilja henne
där ute. I slutändan vet jag inte om det är henne jag ser eller om
det bara är min egen spegelbild i spårvagnsfönstret. Jag inbillar mig
att vi är ganska lika ganska ofta. Att hon vill lära känna och komma
närmre även om inga ledtrådar säger att det skulle vara mer än vänskapligt.

Kanske är det snarare vetenskapligt. Det är väl ganska
bra att hon inte helt fångat mig i det där akvariet.
Snygga flator finns det så många av men de av dem som
fashinerar mig mer under ytan är så få, det är så mycket
tuff attityd och hårda normytor.

Jag är inte säker på alls om jag varit tydlig men utanför
internet gör hon mig så blyg att pinsamheterna multipliceras.
Inom internets väggar tappar jag istället all självcensur och hon
får mig att känna mig konstant dissad och samtidigt uppvaktad.
Jag ger det en vecka till innan den känslomässiga sepukun vad
gäller henne tillåts kasta sig över mig.


Varför finns det förövrigt så få roliga flatskämt?
Kanske ägnar sig alla flator åt ordvitsar istället.