Vem gråter på Ikea?

Sommaren har landat. Glädjemoment
berusar inifrån när jag minns.

Vad är det då som gjort att det lurat gråt i
halsen nästan hela den passerade veckan (när inte de där
sommarutflykterna erbjudit konstant underhållning)?

Pengaoro? Relationsoro? Familjeoro? Framtidsoro?
Mardrömmarna om FRA på natten? Frustrationen över
sexismen QX utsätter ickebögarna för? Åska?

Varför kom det ikapp på så sätt att jag hittade
mig själv gråtandes på toaletten på Ikea? Trots
fina människor omkring och trots att A såg
att något var fel och höll om strax innan
och efter.

Det har varit ganska stora funderingar det sista visserligen.
Som om jag står på gränsen till ett paradigmskifte
och kastas mer intensivt än någonsivt förut mellan hela
mitt liv hittils och det som ligger framför mig.

Jag hoppas att åskan stormar hela natten ut
och att jag vaknar som mig själv igen imorgon.


Ibland är man så liten.