Om homofoba fäder och deras rebellkidz

Jag tror att min syster förväntar sig att
jag skulle ha förlåtit honom by now.

Det var jag som var familjens svarta får
och det var jag och min far som grälade,
fysiskt. "Om något av mina barn blir
homosexuellt blir de utkastade!", sa han.

En timmas tågfärd bort men ett halvår
sedan vi sågs sist. Han vågar nästan bara
ta kontakt när han är på lyset och jag tror
att han kanske implicit vet nu att han sårade
då, när jag var rebell. Jag längtar fortfarande
efter ett paradigmskifte. Något litet litet ifrån
honom som säger att han förstått, att han
accepterar, så att jag kan älska honom på
riktigt igen. Sådär med hela hjärtat. Det
kanske låter hårt, men jag känner inte min
far längre och jag längtar efter läkta sår.

Han ringde. Vill komma hit snart. Jag
hoppas att det blir av så att jag får den
där chansen att:

...välja att inte städa undan
mina regnbågssymboler...