måndag 9 februari 2009

Insomnia efter de halvt dolda

Inatt låg jag vaken i timmar. Livshungern skrek och jag klappade mig själv kinden om och om igen och lovade mig själv att jag räcker till. Jag lovade mig själv att jag inte var så liten som jag kände då. Det kröp på insidan.

Jag och kollektivet hade ägnat halva dagen åt att titta på Jonas Gardells dramaserie De halvt dolda. Det skrek i hela min själ efteråt och livet kändes så oändligt långt och kort på samma gång. Jag kände igen mig själv och mina syskon i både nazisten med den försupna mamma såväl som i pojken i garderoben. Och jag önskade med hela mitt hjärta att pappan som kom hem med regnbågsbrolshyrer åt sin pojk hade varit min far. Samtidigt vilar en fråga inom mig. En fundering om jag, med en sådan far alls skulle kunna finna de där nazistiska sidorna hos någon av mina syskon. Om min mor inte drack, utan istället lyckades vara starkare än kvinnorna i Gardells serie, skulle jag känna igen oss mindre i den då? Vi är som dem nu, är det det som gör att det gör så ont? Kanske är alla som dem, kanske är det det som Jonas vill låta visa. Hur små och stora vi är på samma gång.

Markus Krunegårds ord med just de där tonerna ekar i huvudet:

Vad vill du
Men kom då
Jag är ju här och väntar på dig
Ett tu tre på marken. Sitter och väntar modigt på sparken
Foten i huvet. Gud vet vad som hade hänt om hunden hade varit bunden och inte kunnat komma o skälla i tunneln
”Men lilla gubben hur är det fatt? Du fattar väl att du måste stå upp och slå tillbaks annars kommer dom aldrig låta dig va”
Jag höll med husse och tog bussen in till stan där det lyser tryggt
Hela världen är så underbar på bussen in till stan
Hela världen är så underbar


Jag vill att ni ser serien innan de hinner ta bort den från svt:s hemsida (länken ovan). Det gör inget att det skriker och gör ont, men känn efteråt att du inte är ensam. Gråt, klappa dig själv på kinden och lova dig själv att du räcker till.

8 kommentarer:

Maria sa...

"De halvt dolda" är något av det bästa jag sett. Tack för en bra blogg också.

Svanken sa...

Finaste!
Du räcker mer än till och du vet att jag älskar dig ohyggligt mycket.
Snart ses vi igen, så är det.


Och nästa gång du inte kan sova om natten kan du hetssmsa mig, jag är som oftast vaken.
Puss

Queersammanbrott sa...

<3

Farstucks sa...

Du skriver bra - mycket bra till och med. Fortsätt så, och kom ihåg att vi alltid egentligen är mindre ensamma än vi känner oss...

I ryggen sa...

Det hjälpte inte att ha den pappan.

S sa...

Det tror jag att det gjorde. Hade pappan varit homofob så hade situationen vart än värre. Nu skapade han i alla fall en vetskap om att det finns någon att prata med, om man vill och själv vågar.

Tacon sa...

Nu tycker jag att det är dags för ett nytt inlägg. Skriv om biffen. Eller om mig.

Queersammanbrott sa...

Ey Tacon! All for you! Nu har jag bloggat om skäggbiffen.