Äntligen ett normalt ångesthomo!

Jag kan inte minnas att jag någonsin varit i närheten av att känna ångest. Som en blixt ifrån en klar himmel var det där i natt och rädslan och ensamheten bultade i takt med mitt skenande hjärta. Jag kände mig utstirrad i en tom lägenhet och som om hon som bodde i lägenheten innan mig rörde vid mina kinder. Kalla händer mot mina kinder och jag gömde mig under täcket för att hålla henne borta. Världen krympte och drog åt om min hals. Vinden ven för starkt för att tillåtna öppna fönster. Kvavt. Kippande andetag. Jag kunde föreställa mig händerna runt min hals. Osäkerheten. Kunde inte för mitt liv förställa mig att någon skulle svara eller bry sig om jag kunde förmå mig själv ringa. Ensamheten kändes plötsligt oändlig och allt skrek att precis hela mitt liv skulle förbli i precis samma känsla. Ett helt liv i samma känsla, nej, otänkbart. Så jag övervägde död men var tack och lov för okreativ för att se hur jag inom ramen för lägenhetens väggar (och balkongen) skulle kunna hitta ett sätt som inte inkluderade långsam förblödning eller risk för livslånga funktionsnedsättningar. Hur svår skulle inte känslan av ensamhet bli om man förutom yttre faktorer blev en fånge i sin egen kropp.

När jag vaknade sken solen och fåglarnas existens gjorde det okej att nervöst misslyckas med tre pannkakor av fem möjliga. Svartbrända små pannkakor. De andra två blev goda. Minnen. Kanske var det som grep tag om min hals just ångest, kanske var det något annat. Jag vill aldrig bjuda hit det igen. Aldrig mer. Skrev i dagboken. Det räckte inte, skrev här med, någon form av rekreation. Det märkliga är att när jag tänker att allt som förr var så oroligt på insidan, rädslan och ensamheten, så känns det långt borta. Dagarna oftare som en varm sol mot kinden än som något annat. Jag tycker om den här platsen, människorna jag bor mer, närheten. Vad inuti mig vill då helt plötsligt spela mig ett spratt?

Nu kaffe, sol och hemtenta på balkongen istället.

Insomnia efter de halvt dolda

Inatt låg jag vaken i timmar. Livshungern skrek och jag klappade mig själv kinden om och om igen och lovade mig själv att jag räcker till. Jag lovade mig själv att jag inte var så liten som jag kände då. Det kröp på insidan.

Jag och kollektivet hade ägnat halva dagen åt att titta på Jonas Gardells dramaserie De halvt dolda. Det skrek i hela min själ efteråt och livet kändes så oändligt långt och kort på samma gång. Jag kände igen mig själv och mina syskon i både nazisten med den försupna mamma såväl som i pojken i garderoben. Och jag önskade med hela mitt hjärta att pappan som kom hem med regnbågsbrolshyrer åt sin pojk hade varit min far. Samtidigt vilar en fråga inom mig. En fundering om jag, med en sådan far alls skulle kunna finna de där nazistiska sidorna hos någon av mina syskon. Om min mor inte drack, utan istället lyckades vara starkare än kvinnorna i Gardells serie, skulle jag känna igen oss mindre i den då? Vi är som dem nu, är det det som gör att det gör så ont? Kanske är alla som dem, kanske är det det som Jonas vill låta visa. Hur små och stora vi är på samma gång.

Markus Krunegårds ord med just de där tonerna ekar i huvudet:

Vad vill du
Men kom då
Jag är ju här och väntar på dig
Ett tu tre på marken. Sitter och väntar modigt på sparken
Foten i huvet. Gud vet vad som hade hänt om hunden hade varit bunden och inte kunnat komma o skälla i tunneln
”Men lilla gubben hur är det fatt? Du fattar väl att du måste stå upp och slå tillbaks annars kommer dom aldrig låta dig va”
Jag höll med husse och tog bussen in till stan där det lyser tryggt
Hela världen är så underbar på bussen in till stan
Hela världen är så underbar


Jag vill att ni ser serien innan de hinner ta bort den från svt:s hemsida (länken ovan). Det gör inget att det skriker och gör ont, men känn efteråt att du inte är ensam. Gråt, klappa dig själv på kinden och lova dig själv att du räcker till.

Homosexuella har "sex"

Det finns tydligen en biologibok där ute
i Sverige, som beskriver sex mellan två
personer av samma kön som "sex".

Notera, inte sex. "Sex".

När 40% av Sveriges befolkning tvekar på
om homosexuella borde få vara lärare eller
inte så är det dag att agera. Craftivismaktion!

Vem skall jag baka en tårta
till för att förändra saker?

Damn you queers, damn you

Jakten på sömnen, så mycket som fångar in
på väg mot sängen. En bild som bara måste
målas, bloggar som måste läsas, musik
som måste dansas och grannar som måste
tjuvlyssnas på. Det finns för många skickliga
HBTQ´s med skickliga tangentbordsfingrar för
att hemtentan skall kunna skapas i ro.

Så, damn you ordskickliga queers, damn you...
(och tack för att jag inte är ensam). Sluta aldrig skriva.

Snart är det sommar och då kan jag sova
dygnet runt (jag kommer inte ha råd att äta och
kommer således sova mycket istället). Eller när
pengar finnes vandra längs Haga Nygata lullig och
glad hem ifrån Kellys i jakten på nästa spårvagn
eller det hud- eller tankenära tillfredställelserna.

Mycket hemtenta kvar, men med drömmar
som dessa finns ett liv bortom universitetskraven.
Alla de där orden på alla de där bloggarna
hjälper någonstans faktiskt på riktigt.

Onanisaga, del 1

På spårvagnen. Ibland tjocka släkten.
Vänner. Under vikariat på förskolor. U name it.
Överallt dyker den där återkommande myten upp.
Bilden som de flesta vuxna jag möter bär med sig som
ett grundläggande världsligt fundament långt efter att
motsatsen blivit ganska allmänt känd. Myten om att barn
inte har en sexualitet. Myten om att barn inte onanerar.

Efter att ha pratat med gamla vänner om
deras sagor kring ämnet kommer nu min story.

Nåväl. De flesta barn har väl ägnat sig åt
onani i någon form även tidigare. Men
i någon ålder brukar de väl efter
föräldrars pikande få veta att detta bör
vara en privat aktivitet.

Det finns dock pedagogiska eller ickepedagogiska
sätt att försöka förmedla detta för barn.

Min ömma moder skulle åtta år senare visa sig vara
långt mer sexliberal än vad man då kunde ana. Vid ett
sådant där ertappande som tydligen för min ömma
moder var "nuärdetdagsattbliciviliseradåldern" valde hon
dock att poängtera noga för det fem år gamla
queersammanbrottet att man om man gjorde "så där"
så kunde man börja kissa på sig när man sedan blev vuxen.

Situationen som följer här nedan kom väl lite som en shock
för mor min och kanske var det därför hon råkade säga just så.

Okej, tillbaka till ruta ett igen.

Jag minns nog egentligen inte när just jag fick för mig
att onani var en bra grejj. Och det skiljde sig fram tills
jag var runt nio ifrån det som andra barn
kanske upplevde. Jag hade nämligen, istället för något
jag upplevde som sexuellt, upptäckte att onani var
den perfekta lösningen på otajjmad kissnödighet.

Att, om man (jag) slutade, precis innan man kom,
kunde skjuta upp tråkiga saker som att behöva
gå på toaletten. Inte för att jag egentligen hade något
emot att gå på toaletten, utan just att jag alltid var ute
i naturen någonstans och var livrädd att behöva torka
mig med blad eller misslyckas med tekniken för hur
just flickor skall kissa ute i naturen.

En toppenbra uppfinning tyckte jag och fick för
mig att jag borde sprida det till hela världen. Hela
världen råkade just den kvällen bli mammas syjunta
på vilken jag som liten femåring bestämde mig att hålla en
föreläsning med tillhörande workshop. Ämnesvalet
var givetvis onani och hur det kunde rädda en ifrån jobbiga
situationer där toaletter ej fanns att tillgå.

Sedan blev jag uppskickad på mitt rum med tidigare
beskrivna tillsägelse ifrån min ömma moder
och flera års smygonani istället. Detta trots att jag
var rädd att det skulle leda till att jag skulle börja
kissa på mig när jag blev vuxen.

Visst, det skulle dröja tills jag var just runt
nio innan det blev en sexuell grej av det hela.
Men det var trots det lite som Agnes i
Fucking Åmål sade när hon manifesterade
att: "jag är hellre lycklig nu".

Och så var det ju också.

Det tog dock många, många år innan jag orkade
förlåta min ömma moder för att de där orden
som gick och oroade mig så länge.

Because its a fucking "H" in it..

Det är svårt att gå och lägga sig tidigt ens i
tentatider när hoelookingman nyligen poängterat
att världens bästa transa finns på youtube. Trots
att A ringde och nattade 00:40 sådär så att alla
queersammanbrott gömde sig långt borta och hjärtat
glädjeskuttade många mil kom jag inte isäng.

Och apropå att jag läser språk samt
apropå Europainlägget nedan, här är
favorittransans inlägg i språkdebatten.