Äntligen ett normalt ångesthomo!

Jag kan inte minnas att jag någonsin varit i närheten av att känna ångest. Som en blixt ifrån en klar himmel var det där i natt och rädslan och ensamheten bultade i takt med mitt skenande hjärta. Jag kände mig utstirrad i en tom lägenhet och som om hon som bodde i lägenheten innan mig rörde vid mina kinder. Kalla händer mot mina kinder och jag gömde mig under täcket för att hålla henne borta. Världen krympte och drog åt om min hals. Vinden ven för starkt för att tillåtna öppna fönster. Kvavt. Kippande andetag. Jag kunde föreställa mig händerna runt min hals. Osäkerheten. Kunde inte för mitt liv förställa mig att någon skulle svara eller bry sig om jag kunde förmå mig själv ringa. Ensamheten kändes plötsligt oändlig och allt skrek att precis hela mitt liv skulle förbli i precis samma känsla. Ett helt liv i samma känsla, nej, otänkbart. Så jag övervägde död men var tack och lov för okreativ för att se hur jag inom ramen för lägenhetens väggar (och balkongen) skulle kunna hitta ett sätt som inte inkluderade långsam förblödning eller risk för livslånga funktionsnedsättningar. Hur svår skulle inte känslan av ensamhet bli om man förutom yttre faktorer blev en fånge i sin egen kropp.

När jag vaknade sken solen och fåglarnas existens gjorde det okej att nervöst misslyckas med tre pannkakor av fem möjliga. Svartbrända små pannkakor. De andra två blev goda. Minnen. Kanske var det som grep tag om min hals just ångest, kanske var det något annat. Jag vill aldrig bjuda hit det igen. Aldrig mer. Skrev i dagboken. Det räckte inte, skrev här med, någon form av rekreation. Det märkliga är att när jag tänker att allt som förr var så oroligt på insidan, rädslan och ensamheten, så känns det långt borta. Dagarna oftare som en varm sol mot kinden än som något annat. Jag tycker om den här platsen, människorna jag bor mer, närheten. Vad inuti mig vill då helt plötsligt spela mig ett spratt?

Nu kaffe, sol och hemtenta på balkongen istället.