Äntligen ett normalt ångesthomo!

Jag kan inte minnas att jag någonsin varit i närheten av att känna ångest. Som en blixt ifrån en klar himmel var det där i natt och rädslan och ensamheten bultade i takt med mitt skenande hjärta. Jag kände mig utstirrad i en tom lägenhet och som om hon som bodde i lägenheten innan mig rörde vid mina kinder. Kalla händer mot mina kinder och jag gömde mig under täcket för att hålla henne borta. Världen krympte och drog åt om min hals. Vinden ven för starkt för att tillåtna öppna fönster. Kvavt. Kippande andetag. Jag kunde föreställa mig händerna runt min hals. Osäkerheten. Kunde inte för mitt liv förställa mig att någon skulle svara eller bry sig om jag kunde förmå mig själv ringa. Ensamheten kändes plötsligt oändlig och allt skrek att precis hela mitt liv skulle förbli i precis samma känsla. Ett helt liv i samma känsla, nej, otänkbart. Så jag övervägde död men var tack och lov för okreativ för att se hur jag inom ramen för lägenhetens väggar (och balkongen) skulle kunna hitta ett sätt som inte inkluderade långsam förblödning eller risk för livslånga funktionsnedsättningar. Hur svår skulle inte känslan av ensamhet bli om man förutom yttre faktorer blev en fånge i sin egen kropp.

När jag vaknade sken solen och fåglarnas existens gjorde det okej att nervöst misslyckas med tre pannkakor av fem möjliga. Svartbrända små pannkakor. De andra två blev goda. Minnen. Kanske var det som grep tag om min hals just ångest, kanske var det något annat. Jag vill aldrig bjuda hit det igen. Aldrig mer. Skrev i dagboken. Det räckte inte, skrev här med, någon form av rekreation. Det märkliga är att när jag tänker att allt som förr var så oroligt på insidan, rädslan och ensamheten, så känns det långt borta. Dagarna oftare som en varm sol mot kinden än som något annat. Jag tycker om den här platsen, människorna jag bor mer, närheten. Vad inuti mig vill då helt plötsligt spela mig ett spratt?

Nu kaffe, sol och hemtenta på balkongen istället.

brevet ifrån en ofrivillig stalker

Bekännelse:

jag hatar hemtentaperioderna och de där ensamma dagarna skrivandes på mitt rum som gör att jag blir så vek och futtig att jag sista dygnen innan texthelvetet skall inlämnas håller på och krympa och försvinna helt. När ensamhetsgråten pulserar bort sömnen från mörkret och valmöjligheterna till närhet tycks vara ett slags fornminne så blir jag den där läskiga grannen. Den som med huvudet vilande i händerna sitter i sitt fönster och studerar vemsomhelst av grannarna som har sitt ljus påslaget o2.00 en vardagsnatt. Bara för att det går. Bara för att det lindrar känslan av instängdhet och den nattliga ensamheten. För att saker ibland växer sig stora och läskiga på natten. Bara för att något så litet som en katt i fönstret mitt emot kan påminna mig om att jag fortfarande finns.

Snott...

...ifrån irl-dagboken:
__________

Är upplevelsen av ensamhet något alla går igenom?
Finns de som inte gör det och isåfall, är det för att de
liksom jag lyckades, i perioder, bli helt trygga med sig
själva. Content. Eller likt andra perioder, hela tiden
fantisera om dagarna som gått på insidan till att bli
ickegarderobsliv och närhet?

Är det vanligare att ensamhet nästan blivit endel av
en identitet om man vuxit upp in closet? Kanske
blir det lättare att hantera, än ensamhet där man inte
för sig själv kan skylla på sin sexualitet?

Jag ljög mycket då. När jag var yngre. För mig själv
och andra. Jag avskyr det nu och vill inte hamna i
situationer där jag känner mig pressad att ljuga, för
mig själv eller andra. Jag skulle kunna falla tillbaka
dit, till omdiktningarna av mina dagar, men vill inte
för att det känns brutalt fel. Eller för att jag är rädd
att det skulle kännas för tryggt kanske och för att jag
vågar utmaningar nu på ett annat sätt än då.

Om människan är ett gruppdjur borde ensamhet vara
en aktuell rädsla för alla utom uppdiktarna. Och kanske,
likt för mig, griper den tag då och då nu med. Inte dagligen,
men lurande i bakgrunden. Jag kan fortfarande fundera på
vad som skulle vara annorlunda än idag om jag tillhörde en
annan sexuell identitet. Något som föreföll mer normalt.

_____________

Man skall inte fundera på sådant här som vuxen egentligen
trots att man kanske borde låta det ta del ibland allt annat
man oroar sig för. Men människor tycks medvetet eller
omedvetet rädda för allt som kan sänka den sociala statusen.
Jag känner mig farligt ensamt attraherad av erkännandet
av känslor som dessa hos andra.

Det är delvis därför, på grund av synliggörandet
av just ensamhet som låten i förra inlägget får mig att gråta.

Det här är inte så sorgligt som det kanske låter,
det är tvärtom väldigt bra. Som vanligt är det
bristen på ord (oavsett om dessa finns på min
insida eller inte) som är det farliga.

Inte ett queersammanbrott

Jag har lyssnat om och om igen i veckor.
Legat på sängen och sett himlen. Pysslat
i köket. Råkat somna till i soffan. Den har
funnits så närvarande hela tiden.

När jag slutligen ser det här och lyssnar med både
öron, ord och ögon så kan jag inte låta bli att gråta.