brevet ifrån en ofrivillig stalker

Bekännelse:

jag hatar hemtentaperioderna och de där ensamma dagarna skrivandes på mitt rum som gör att jag blir så vek och futtig att jag sista dygnen innan texthelvetet skall inlämnas håller på och krympa och försvinna helt. När ensamhetsgråten pulserar bort sömnen från mörkret och valmöjligheterna till närhet tycks vara ett slags fornminne så blir jag den där läskiga grannen. Den som med huvudet vilande i händerna sitter i sitt fönster och studerar vemsomhelst av grannarna som har sitt ljus påslaget o2.00 en vardagsnatt. Bara för att det går. Bara för att det lindrar känslan av instängdhet och den nattliga ensamheten. För att saker ibland växer sig stora och läskiga på natten. Bara för att något så litet som en katt i fönstret mitt emot kan påminna mig om att jag fortfarande finns.