Snott...

...ifrån irl-dagboken:
__________

Är upplevelsen av ensamhet något alla går igenom?
Finns de som inte gör det och isåfall, är det för att de
liksom jag lyckades, i perioder, bli helt trygga med sig
själva. Content. Eller likt andra perioder, hela tiden
fantisera om dagarna som gått på insidan till att bli
ickegarderobsliv och närhet?

Är det vanligare att ensamhet nästan blivit endel av
en identitet om man vuxit upp in closet? Kanske
blir det lättare att hantera, än ensamhet där man inte
för sig själv kan skylla på sin sexualitet?

Jag ljög mycket då. När jag var yngre. För mig själv
och andra. Jag avskyr det nu och vill inte hamna i
situationer där jag känner mig pressad att ljuga, för
mig själv eller andra. Jag skulle kunna falla tillbaka
dit, till omdiktningarna av mina dagar, men vill inte
för att det känns brutalt fel. Eller för att jag är rädd
att det skulle kännas för tryggt kanske och för att jag
vågar utmaningar nu på ett annat sätt än då.

Om människan är ett gruppdjur borde ensamhet vara
en aktuell rädsla för alla utom uppdiktarna. Och kanske,
likt för mig, griper den tag då och då nu med. Inte dagligen,
men lurande i bakgrunden. Jag kan fortfarande fundera på
vad som skulle vara annorlunda än idag om jag tillhörde en
annan sexuell identitet. Något som föreföll mer normalt.

_____________

Man skall inte fundera på sådant här som vuxen egentligen
trots att man kanske borde låta det ta del ibland allt annat
man oroar sig för. Men människor tycks medvetet eller
omedvetet rädda för allt som kan sänka den sociala statusen.
Jag känner mig farligt ensamt attraherad av erkännandet
av känslor som dessa hos andra.

Det är delvis därför, på grund av synliggörandet
av just ensamhet som låten i förra inlägget får mig att gråta.

Det här är inte så sorgligt som det kanske låter,
det är tvärtom väldigt bra. Som vanligt är det
bristen på ord (oavsett om dessa finns på min
insida eller inte) som är det farliga.