När jag vaknade imorse bubblade hela magen
med sådant där mysigt förälskelsebubbel. Jag
vaknade långsamt och bara myste. Känslan
av att vilja berätta för hela världen.
Sedan blev jag så arg. Mindes med ens samtalet
där i vardagsrummet. Orden om rädsla för att
låta tecken på ickeheterosexualitet synas. På somliga
ställen mer än andra i Göteborg. Här i min förort. Hur
medveten jag är här, under spårvagnsfärderna hit på kvällen.
Vi är många som inte låter det styra oss. Man kan inte leva
sitt liv i rädsla. Men vi vet att riskerna finns. Att någon ser,
att någon med knytnävar och ord lever ut sitt hat och sin rädsla.
Pride kan bli så fånigt. Så mycket normer på fel plats.
Men jag behöver aldrig tänka: "risken finns, men det
är så värt det ändå". Åh, ge mig sommar och pride nu!
