För någon dag sedan fick jag höra att jag har dålig
social kompetens. I efterhand började det svida.
Jag lät det bita mig i benet. Att det dessutom var
en sådan där dag då man kände sig extra liten gjorde
att det blev än större. Lite ensammastivärldenkänslor,
som på högstadiet. Inte för att ensamheten nu är på riktigt.
Utan bara för att man ibland är så knyttliten och mest
behöver bli bekräftad med ord kanske, ifrån olika håll,
inte minst av sig själv.
Sedan landade jag i att det är okej. Dels för att jag fick
höra det av någon som också saknar samma skills. Skills
som ifrån början beter sig olika ifrån plats till plats. Och
dels för att jag vet om det och därför kan berätta för
andra om att jag behöver höra saker muntligt rätt ofta.
Det gör att jag inte riktigt tror mig behöva titlar
som tex kärlek, arg, vän eller pojkvän. Utan istället
beskrivningar av dem. Av känslor. Titlar kan sedan
förenkla eller försvåra beroende på situation men
det tycks som om hela samhället väljer titlar först
och sedan väljer att förklara den personliga tolkningen.
Men det är någonstans efter det som saker kan bli
knepigt. Att eftersöka ord ifrån andra på saker som
kan vara svåra ens för mig själv att definiera med
ord istället för begrepp.
