Om vikten av att queerplåga sig själv

Sitter på youtube och surfar bland homofobiska kommentarer. Det gör ofta väldigt ont, men jag tror att jag gör det för att påminna mig själv om varför pride fortfarande behövs. Något som är farligt är dock att leva inne i HBTQ-bubblan och tro att världen runtomkring hänger med, att inte se faran i vitögat. Så länge världen är homofobisk behöver vi veta det, inte för att gömma oss, utan för att kunna göra något åt det.

Exempelvis se till att HBTQ-kompetens kommer med i lärar- och vårdutbildningar. Men det kommer inte ske med en utbildningsminister som uttalat sagt att HBT är trams och på så sätt är Folkpartiet ett hot mot HBTQ-personer (det hjälper inte att Folkpartiet internt röstat för att avskaffa heteronormen om man sedan inte har någon koll på vad sina företrädare driver, ut och agera folkpartigräsrötter, om ni existerar).

Vi tror ofta att Sverige är längst fram när det gäller HBTQ och jämställdhet. Videon nedan från en holländsk barntävling (typ lilla melodifestivalen) säger mig något annat eftersom jag har svårt att tro att den skulle fått sjungas i Sverige. Så, se den, och se sedan Lily Allens video här, sen går vi ut och förändrar (och kan samtidigt låta oss roas av att Jan Björklund heter Arne i mellannamn, Jan Arne Björklund, hihihi).