Om vikten av att queerplåga sig själv

Sitter på youtube och surfar bland homofobiska kommentarer. Det gör ofta väldigt ont, men jag tror att jag gör det för att påminna mig själv om varför pride fortfarande behövs. Något som är farligt är dock att leva inne i HBTQ-bubblan och tro att världen runtomkring hänger med, att inte se faran i vitögat. Så länge världen är homofobisk behöver vi veta det, inte för att gömma oss, utan för att kunna göra något åt det.

Exempelvis se till att HBTQ-kompetens kommer med i lärar- och vårdutbildningar. Men det kommer inte ske med en utbildningsminister som uttalat sagt att HBT är trams och på så sätt är Folkpartiet ett hot mot HBTQ-personer (det hjälper inte att Folkpartiet internt röstat för att avskaffa heteronormen om man sedan inte har någon koll på vad sina företrädare driver, ut och agera folkpartigräsrötter, om ni existerar).

Vi tror ofta att Sverige är längst fram när det gäller HBTQ och jämställdhet. Videon nedan från en holländsk barntävling (typ lilla melodifestivalen) säger mig något annat eftersom jag har svårt att tro att den skulle fått sjungas i Sverige. Så, se den, och se sedan Lily Allens video här, sen går vi ut och förändrar (och kan samtidigt låta oss roas av att Jan Björklund heter Arne i mellannamn, Jan Arne Björklund, hihihi).

"Tingeling Tingeling, Jan Björklund fattar ingenting"

De kallar det studiedag, jag kallar det livet. Utanför mitt fönster i solen hör jag plötsligt en förskoleklass gå förbi. Tjejerna som går längst fram sjunger (för fulla muggar, med melodin från melodifestivalen): ”tingeling, tingeling – killar fattar ingenting”.

Lärarna säger inget. Jag blir sugen att öppna fönstret och skrika åt dem att det inte är okej. För det är inte okej. Men med en lärarutbildning som ser ut som den gör så är det inte märkligt att lärarna inte alls säger något. Jag har kamrater som gått igenom hela lärarutbildningen, för bara ett år sedan, utan att ens ha hört ordet jämställdhet och hbt nämnas. Hur länge det kommer dröja innan de börjar snacka trans och queer med de som skall ha hand om våra barn större delen av dagarna, det kan man undra. Men varför skulle Göteborgs Universitet ha kommit så långt när inte ens HBT-festivalen kommit dit än, egentligen?

Och nu har det kommit ett förslag om att göra om lärarutbildningen från grunden och samtidigt ta bort jämställdhet och hbt helt. Att inte RFSL och ännu mindre HBTQ-studenterna fått vara med som remissinstans kan man verkligen ifrågasätta. I dagens skola finns det, även om det inte alltid följs, ett nedskrivet mål om att man skal arbeta mot stereotypa könsroller. Detta vill den nya utredningen ta bort och istället ersätta med motsatsen. Man skall nämligen, om detta vidriga förslag til ny lärarutbildning blir verklighet, istället arbeta för att "beakta könsmässiga skillnader".

Det är Sigbritt Franke som gjort förslaget med namnet "en hållbar lärarutbildning". Vem tror att Björklund med sina heta drömmar om en naziskola skall förändra Frankes förslag innan han blint tutar och kör? Jag tror inte det. I alla fall inte om det fortsätter vara så tyst som det varit hittills varit. Skolan skall föras 50 år tillbaka i tiden. Varför är hbt-bloggare landet över så tysta? Varför är media så tysta? Hur kan ett så litet parti som folkpartiet lyckas lura så många att det är skolan, barnen och framtiden de bryr sig om?

I ett land där hatbrotten stadigt ökar och lärarna är för få väljer Jan Björklund ändå i beslut efter beslut att springa blint framåt utan en tanke på en långsiktigt hållbar skola och de konsekvenser skolans verksamhet har på samhället i stort. Det är lite ironiskt att utredningen om en ny utbildning heter just "en hållbar lärarutbildning".

Nej, vi måste bli som den lilla tanten på bilden här överst. Inte fysiskt slå tillbaka, men vi måste säga ifrån mot den borgerliga skolpolitikens lek med barnen, vår framtid. Det är dags att satsa på barnen på riktigt och inte säga att vi inte har råd att göra så (samtidigt som vi höjer eu-parlamentarikernas månadslöner från 50000 till 85000 kronor).

Därför är han otrogen - så räddar ni kärleken

I ett brev på posten:

"Kanonerbjudande ifrån nya Hennes!

Nu är tidningen Hennes ännu bättre - fullmatad
med det vi kvinnor älskar allra mest - relationer,
mode och skönhet. Vi kan lova dig fullmatade
tidningar framöver med artiklar och reportage
som både roar och berör, det senaste inom mode
samt fräsha skönhetstips, vi skulle kunna göra
listan hur lång som helst!"

Genast kilade jag in på förlaget Egmonts hemsida för
att läsa ännu mer om detta spännande tidningserbjudande
och nog skapade det här ett brinnande intresse för att
börja prenumerera.

Kanske kan man sända något
kladdigt till dem på posten om
man som jag känner ett behov
av att straffa precis hela förlaget.

En söndertrampad banan i ett kuvert
kanske? Eller sur mjölk i en påse i
ett kuvert? Moahaha.

paradigmskifte II

Jag är rädd att jag tråkar ut både M, L

och A med lite för mycket av mina

emo-upsanddowns just nu, med allt vad

det innebär av extra behov av närhet.

Upp och ned. För i nästa stund bubblar

precis allt, som där på Valborg, när kören

sjöng"manssamhällt rasat ut..". Och innan

och efter det samma kväll där i det där

kollektivet.

Jag ville inbilla mig själv att gråtattackerna

inte alls handlar om mig egentligen, utan om

alla som inte mår riktigt bra runtomkring mig.

Men sen när brukar your everyday queergang

toppa statistiken över välmående? Och det

kanske inte är så konstigt att jag bubblar och

faller om vartannat heller.

Man vill ju vara normal.

Snart är det sommar, då

skall jag leta reda på livet,

universum och allting igen.

Det är lätt att höra hemma

både i sig själv och med andra

när sommaren klappar kinden

och man vaknar med solen

skinandes på smalbenen.