Jag är rädd att jag tråkar ut både M, L
och A med lite för mycket av mina
emo-upsanddowns just nu, med allt vad
det innebär av extra behov av närhet.
Upp och ned. För i nästa stund bubblar
precis allt, som där på Valborg, när kören
sjöng"manssamhällt rasat ut..". Och innan
och efter det samma kväll där i det där
kollektivet.
Jag ville inbilla mig själv att gråtattackerna
inte alls handlar om mig egentligen, utan om
alla som inte mår riktigt bra runtomkring mig.
Men sen när brukar your everyday queergang
toppa statistiken över välmående? Och det
kanske inte är så konstigt att jag bubblar och
faller om vartannat heller.
Man vill ju vara normal.
Snart är det sommar, då
skall jag leta reda på livet,
universum och allting igen.
Det är lätt att höra hemma
både i sig själv och med andra
när sommaren klappar kinden
och man vaknar med solen
skinandes på smalbenen.
