Ibland kommer jag på mig själv med att känna
mig lite mindre viktig än förut av den fåniga
banala anledningen att jag inte har kvar det
där jobbet jag sa upp mig ifrån längre. Känslan
och den makt som följde med att få pengar i utbyte
mot att prestera saker jag är väldigt bra på.
Sedan kommer man på de andra
balla sakerna som presteras hela tiden.
Det är till exempel lite tufft att bara på grund
av det yrke man studerar till ha blivit kontaktad
av en kommunfullmäktigeledamot i en helt
annan del av Sverige för att denne vill
ha rådgivning i genusfrågor inför ett förslag
till fullmäktige.
Det är bara att vänja sig vid att alla de
vardagsprestationerna jag kommer utföra
som små stordåd är dömda att inte uppskattas
med en fet plånbok. Det obetalda världsräddandet
i vardagen som just så många brudar engageras i.
Men vi gör skillnad på riktigt,
det gör i längden inte männen med
de feta plånböckerna.
