silence makes more noice than thunder

I hemtentans förbannelse,
fokuset sviker.

Det inre: hjärtat bultar,
brinner, pulsen stiger. Så mycket
som bara vill skrikas ut som en trots
mot könsrollsfängelsets begränsningar.

Mot alla mina begränsningar. Även om
jag ser dem falla en efter en.

Och jag ser de som brutit sig fria och
klarar av att skrika för full hals allt det
som brinner på insidan. Jag tänker att
jag kommer att nå till deras marker en
dag. För att jag måste. För att inte falla isär
när allt på insidan stormar lyckliga vårskrik.

Snart tid att andas igen. Snart tid
att utmana könsrollsdjävlarna i jakt
på kärlek och inre frid igen.

Och vad jag längtar.