Jag vet att jag svikit andra, men främst mig själv. Jag lät mig själv falla ned i avgrundsoro inför det samhälle som den borgerliga politiken håller på att bygga upp. Jag trodde inte skillnaderna skulle bli så fatala, att borgarna på fyra år vid makten nästan obemärkt skulle lyckas föra Sverige så många steg närmre det övervakningssamhälle som beskrivs i boken 1984. Storebrorssamhället är nära nu. Ibland är steget mellan den ultimata kommunistiska diktaturen och den kapitalistiska övervakarstaten inte så stort.Jag är dessutom rädd att staten och religiösa strömningar närmar sig varandra igen, och än värre på EU-nivå där kyrkan vill få plats i grundlagen. Jag är rädd för vad det kan tänkas innebära för HBTQ-personers rättigheter i ett övervakningssamhälle om fel personer inom religiösa strömningar tillåts smeka statens lekamen. Humanisterna tycks på sidan www.gudfinnsnoginte.se vilja lyfta upp frågan om statens koppling till religionen - men de lyckas inte utan blir istället en annan form av fundamentalism. Den seriösa diskussionen om hur vi vill se på yttrandefrihet, religion och demokrati och hur dessa rättigheter skall kopplas till stat och lagar har hittils uteblivit, trots att det kanske är mer aktuellt nu än på mycket länge.
Så. Jag höll på att bli bitter och cynisk därför att jag lät rädslan ta över. Jag glömde för ett ögonblick bort den där glöden som annars brinner så flitigt på insidan. Den som nu återigen bultar och skriker i kapp med havsstormarna att det här är vår strid och att vi måste ta den och lova att aldrig igen ta demokrati för givet. Det är sant som de säger. Rättigheter ges inte, de måste i viss mån verkligen tas och vaktas noga eftersom makt korrumperar, som Acton så klokt sade.
Det gäller att leva så att man på dödsbädden, om samhället rämnat totalt tills dess, kan säga till sina barn och banbarn att "jag gjorde mitt bästa". Det handlar om kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar