Spårvagnsfunderingar

Den fina närheten
Sitter på vagnen hem ifrån A. Det stör inte så mycket att
jag glider fram i ett rullande akvarium där alla kan se mig
utan att jag ser dem där på avenyn. Kontrollbehoven: ur funktion.
Jag är helt matt och lite skakig men samtidigt varm och lugn
efter att ha blivit ompysslad i ett helt dygn där hos henne.
Det gör inget att jag inte vet vad det är vi pysslar med riktigt.
Vi har enats lite kring att inte tänka så mycket. Jag vet inte så
mycket själv heller, förutom hur hon berör.

Jag funderar igen på
hur fashinerande det
är att försöka lära känna
bortom de vanliga
heteronormerna för hur
man skall ses och umgås.
För någon dag sedan hade
jag ett lunchsamtal med två
bekanta som är oh så noga
med att definiera saker. Been
there, done that tänkte jag först.

Vi talade om förhållanden mellan människor på olika sätt
och jag kommer på där på vagnen hem att det är ganska få
av mina relationer med alla olika former av människor jag
omger mig av som inte skulle sticka dem i ögonen. Men jo,
det får mig att fundera på hur jag själv definierar andra. Ett
queerfeministiskt mysterium att fundera vidare på,
på alla fronter. Jag själv är min värsta fiende sägs det.

Den mindre fina närheten
En uppenbart berusad karlakarl kommer så in. Sätter sig på sätet
mitt emot. Följer mig med blicken. Viker inte av när jag kikar
uttråkat tillbaka. Han fortsätter försöka äga mig med sina ögon
och får sedan för sig att det nog vore trevligt att massera sitt
skrev en stund. Jag är minimalt attraherad. Han ser ut som om jag
just dissat världens mest charmiga komplimang när jag så reser mig
upp och går till främre vagnen.

Fitta väser han. Japp, säger jag. Jag ser
mig inte om när jag går men ler lite åt att även denna
man kunde prestera komplimanger av rang.