If I kiss you where it´s sore

Hundratals små goda hjärtan framletade i
mossa i skogen. Timma efter timme. Mygg
som bits precis överallt. Fästingar i naveln.

Men sen? Råkade vi glömma skatten där
på hållplatsen? Eller i min hall? Det är inte
lätt att vara outdoorflata i rusningstrafiken.

Till sist upphittad och jag och svampskatten far
på en spårvagn till andra sidan staden medan
Regina Spektor sjunger i lurarna och allt känns andligt.

"If I kiss you where it's sore
Will you feel better, better, better
Will you feel anything at all.."

Vad är närhet? Vad är att försöka för
mycket och liksom råka göra något som
sårar utan att man någonsin anade?

Om män hade haft mens..

Som sagt.

Hade det varit män som hade haft mens så
hade det funnits framforskade praktiska små
schyssta sätt att välja bort sådant otyg. Istället
testar till och med flator diverse preventivmedel
för att slippa ifrån röda helvetesveckan.

Därför blev jag först glad när mina perioder
försvann i juni. När september kom hade jag
verkligen tröttnat på att gå omkring i ständig
givakt, alltid med tamponger eller m-koppen
i väskan.

Men så kom den äntligen och jag har nödgats
inse att än värre än helvetesveckorna är att
inte ens ha den där lyxen precis när den är
slut. När man vet att man är fri i tre veckor
framåt.

Men som sagt, hade män haft mens,
då jäklarns.

"Men då är du lesbisk..."

Minns ni honom? Pojken med charmen.

Jag har försökt komma fram till hur jag skall
kunna umgås bara vänskapligt med honom.
Länge länge hade han låtit bli att höra av sig men
idag skrev han och frågade om jag ville fika.

Jag skrev att jag ville det, så snart skolstarten
fått lugna sig. Passade på att berätta om
min förälskelse i A. Ville se hur han med hans
superkristna bakgrund skulle ta det. Se om det
kanske ändå var något han kunde respektera.

Han svarade:
"så länge hon gör dig lycklig,
men då är du lesbisk.."

Jag berättade lite om hur jag ser på
det här med kön. Om queer. Att jag
är svag för folk med vacker personlighet likt
den A har, och likt hans, oavsett kön.

"Betyder det att du älskar mig? Eller att
du vill vara med mig på något sätt? Jag
tänker på dig så mycket men jag ville att
det skulle vara naturligt, ifrån bägge håll.
Är lite sorgsen, förlåt."


Och här sitter jag nu och undrar vad i
vår kommunikations-lost-in-translation
som gått så uppenbart fel.

Heteroprivilegier 2

..och som nummer två på denna skandalösa lista
över heteroprivilegier kvalar följande in:

- att man när man håller någon i handen
på stan inte stoppas av en medelålders vit
man för att få höra att han minsann känner
sig omringad av lesbiska nuförtiden.

Heteroprivilegier 1

Det finns så många heteroprivilegier. Lyx som
heterosexuella aldrig ens märker existensen av, och
då talar vi inte om lyxen att kunna råka bli gravid.

Exempelvis är det få heterosexuella som får
glädjebubblor i magen för att ens familj inte
rakt av dissade någon man är tokförälskad i
på grund av könet på hon/hen/han.

( som om det inte är svårt nog för kids att få
sina föräldrars approval vad gäller val av käraste ändå..).

För tio år sedan sa min mor att hon skulle undra om
hon gjort något fel om hennes barn blev homosexuellt.
Men tider förändras. Människor kan förändras. Nu, tio
år senare har min familj för första gången sett mig
med en tjej. Med A. Och hon fick lov att finnas, oavsett kön,
och de tyckte om henne (som om man skulle kunna motstå..).

Men: lika glad och bubblig som jag blir av att
familjen accepterade, lika arg blir jag över att
det är något som ickeheteros alls behöver fundera på.

Om föräldrar som klär pojkar i kjol

Nu har jag varit på förskolan "Hallongrottan"
ett tag. Där finns flickor med kort, kort hår,
pojkar som vill bli som Pippi Långstrump (och
därför äter upp sin mat) och barn av diverse kön
som alla kivas på rasten om att få ha på sig finaste
princessklänningen.

Idag kom för första gången en kille
till förskolan i kjol och små rosa
strumpor. Ingen av de andra barnen
tycktes reagera alls. Ingen alls verkade
reagera på det som på en av mina andra
förskolor skulle resultera i koncentrationsläger.

Världen mot Jan Guillous machomanifest: 1-0

Så här misslyckas du komma ut på jobbet

Första dan på förskolan "Hallongrottan"
började med att jag inte kände
igen min chef och frågade henne
om det var till chefen som jag
skulle lämna viktiga papperbunten.

Men det ordnade sig. Sedan var
det bara jag och unga småbarnspappan
kvar och det tog inte lång tid innan jag
råkade erkänna min pridevistelse vid en rak
fråga om vad jag hade haft för mig i Sthlm.

Jag betraktade honom leende. Inga märkliga
miner, bara en följdfråga om ifall jag hade varit
rädd då han hört om några killar som blivit
nedslagna någon av de första dagarna.

Det här var kanske mitt
smärtfriaste komma-ut någonsin...
...och pojkbarnen på förskolan
leker med klänningar.

Bekännelsen:
själva målet med att komma ut redan
första dagen låg i en längtan efter att
stället skulle visa sig vara en homofobulv
i queerkläder så att jag med gott samvete kunde
rymma ifrån jobbet och istället ägna mig åt att
vara lesbian på heltid fram till skolstarten.

Mission failed. Vad värre/bättre är: jag tror
dessutom att stället kan vara bästa förskolan
jag spanat in sedan egna barnsben.

Europride is dead, long live europride

Pridebubblandet och trygghetsminnena av
att kunna kyssas offentligt ligger och
myser under huden, beredda att åter
tyglas och anpassas när heteropiskan
åter viner och slår upp blodsminnen.

Eller, åtminstonde återigen hamna i fokus
för de där dagliga valen som folket i
heterobubblan slipper. Mina val börjar
imorgon igen när själen skall säljas på
förskolemarknaden. Sommarjobb.

Årets prideminus: prideparks
hutlösa mat och ölpriser som stänger
ute alla förutom normbögen. Samt
obotliga sexcravings.

Årets prideplus: God-Des and She,
bra prideflaksmusik, Moa "lapdance" Svan,
händiga brudar, ögonöppnarna, pånyttfödd bitchighet,
kondomkubb, obotliga sexcravings, eget sovrum
med hetaste tuffbruden samt sist men inte minst
pridehouse och den konstanta kärleksberusningen.

1800-talsbög fick snigel i ögat

En 1800-talssexist (Anders Selin) fick just
in detta debattinlägg på qx.se. Inlägget är
egentligen ganska likt QX i övrigt. Dock
säger Selin till skillnad ifrån tidningen QX
mer eller mindre rakt ut att flator är trista
och att lesbiska, trans, queers samt andra
för Selin svåra bokstavskombinationer borde
sluta spela offer och bli lika roliga som dragqueensen.
Han menar att det är så synd om heterovärlden
som inte riktigt förstår sig på alla jobbiga
bokstavskombinationer (vem är det egentligen
som inte förstår alla bokstavskombinationer, Anders?).

Maria Ferms och Anders Wallners
svar på debattinlägget är en välriktad
snigel i ögat på hbtq-samhällets vita
medelålders maktmän som krampaktigt
håller sig kvar på tronen.

QX och maktbögarna

Tidningen QX.

En nät- och pappersbaserad tidning som (enligt qx.se)
"publicerar nyheter inom nöje, kultur och politik som berör
homo-bisexuella, transpersoner och våra vänner".

Vilka får synas i tidningen,
vilka har makten bakom den?

Enligt chefredaktören för hemsidesversionen,
John Voss, så skall det flitiga användandet av
ordet gay, istället för HBTQ, att tolka som ett
samlingsbegrepp för homo- och bisexuella. Man
anser inte att tidningen är ojämställd och låter
en grupp ta plats på bekostnad av andra inom
HBTQ-samhället.

Räkna en månad.

På en fet majoritet av bilderna och i majoriteten
av reportagen är det män som omnämns
och får synas, både i tidningen och på hemsidan.

Det är helt okej.

Eller vore helt okej, om QX gick ut
med att man var en bögtidning.

Men det finns ingen maktanalys
bakom tidningen QX, istället blir
den ett perfekt synliggörande
statement över hur ojämställd
HBT-världen verkligen är och
vilka det är som har makten.

Medicin mot queersammanbrott

"..hej, jag ville bara säga att jag

tycker så mycket om dig.."

Vem gråter på Ikea?

Sommaren har landat. Glädjemoment
berusar inifrån när jag minns.

Vad är det då som gjort att det lurat gråt i
halsen nästan hela den passerade veckan (när inte de där
sommarutflykterna erbjudit konstant underhållning)?

Pengaoro? Relationsoro? Familjeoro? Framtidsoro?
Mardrömmarna om FRA på natten? Frustrationen över
sexismen QX utsätter ickebögarna för? Åska?

Varför kom det ikapp på så sätt att jag hittade
mig själv gråtandes på toaletten på Ikea? Trots
fina människor omkring och trots att A såg
att något var fel och höll om strax innan
och efter.

Det har varit ganska stora funderingar det sista visserligen.
Som om jag står på gränsen till ett paradigmskifte
och kastas mer intensivt än någonsivt förut mellan hela
mitt liv hittils och det som ligger framför mig.

Jag hoppas att åskan stormar hela natten ut
och att jag vaknar som mig själv igen imorgon.


Ibland är man så liten.